strand

Så här snygg var jag under helgens temafest med orkestern. Observera ansiktet som är pudrat med ungefär 1000 lager glitterpuder.
Festen blev oerhört lyckad. När vi kom till lokalen i lördags var den inte städad av de som hade lokalen före så vi fick börja med att städa. Men med hämtmat och lite jäkt var allt klart tills första gästen anlände. God mat, roliga vänner, karaoke och tävling. Det flöt på fint och det var inga problem inom kommitén. En bra fest helt enkelt.

fakta faktum

Slog av en tillfällighet på tv:n i går när jag skulle lägga mig. Det var en repris av Faktum och programmet handlade om en tjej som var utbildad marinbiolog men som nu jobbade bland annat extra som säljare på glassbilen. De följde med henne på jobbet och på arbetsförmedlingens söka jobb-kurser. Hon hade ingen a-kassa och fick inget jobb. I nästa inslag pratade programledaren med politikerna i utbildningsutskottet. Han ville ha svar på varför över 70 000 svenska akademiker är arbetslösa. De dåliga svaren och munhuggningen mellan politikerna varvades med inslag på personer, typ: "Hej, jag heter Peter, jag har en civilingenjörsexamen från KTH och nu jobbar jag som grovsopsåkare".
Egentligen var det inget nytt för mig det som sas i programmet och inte heller för M, men det ställde allting ännu mer på sin spets. Programmet påminde honom om det som han hela tiden återkommer till: jag kommer inte få något jobb, varför utbildade jag mig, varför läste jag en teoretisk gymnasieutbildning. Jag försöker peppa och säga att det kommer att gå bra, han kommer att få jobb och att anledningen till att det inte går så bra är för att det inte finns jobb, inte för att han är dålig. Men jag vet att mina peppande försök inte fungerar. Han säger att mina ord bara är tomma ord och att jag inte själv tror på det, men det är inte sant. Jag tror att det ska ordna sig. Om jag inte skulle tro att det ordnade sig vore det som att ge upp allt hopp och det kan jag inte göra, men det känns som att M redan gjort det. För länge sedan till och med. Det blir som en ond spiral, tror han inte på sig själv kommer det att märkas och hur ska han då ge ett gott intryck?
Tänkte på hur bra vi på ett sätt har det med min lön och med hans sparade pengar. Men hur länge ska vi leva gott på hans sparade pengar? Det är som att vi lever i en bubbla där åtminstone jag låtsas som att allt är bra. Vi delar på räkningarna och maten och sedan handlar jag resten. Men det är många tusenlappar sparade pengar som går till vardagssysslor. Kanske borde vi försöka få ner kostnaderna, flytta till billigare, sluta leva gott?
Jag var så trött i går och var tvungen att somna, jag måste sova om jag ska kunna jobba, men nu känner jag mig så dum. Jag somnade från honom när han mådde dåligt för att jag ska orka. Och jag känner mig så dum när jag inte orkar med mitt jobb, när jag är otacksam. Det känns som att jag inte får må dåligt för jag har ett jobb.

handla

Sara och jag handlade inför festen i morgon. Tror jag ska begära reseersättning för den resan, herregud vad vi åkte runt: Överskottsbolaget, Willys, Systemet, Ica, Universitetet. Kul att umgås några timmar med Sara också, känner henne inte så väl. Även om detta festkommitéåtagande inneburit och kommer att innebära mycket jobb så har jag än så länge haft väldigt roligt.

Nu är tv-kvällarnas tv-kväll slut. FCZ och Rallarsving på rad gör mina fredagar. En snarkande katt på bröstet och en underbar M i närheten är inte heller fel. Och tänka sig: jag ligger rätt bra till med tidningen.

jaha..?

Nej, jag har inte dött, inspirationen har bara försvunnit ut ur örat. Kanske har det något att göra med att det är en av de allra första "riktiga" höstveckorna. Kanske har det att göra med att jag är så oerhört trött denna vecka. Kanske har det att göra med att jag skapat maskeraddräkt eller hjälpt syster när jag haft en ledig stund.

Har förresten blivit väldigt musikintresserad på sista tiden. För första gången på säkert 10 år så vet jag massor av skivor som jag vill ha, och dessutom funderar på att köpa. Här är en liten lista på skivor jag kan tänka mig:

1. Tomas Andersson Wij – Tomas Andersson Wij
2. Christian Kjellvander – Faya
3. Hello Sunshine – Introducing Hello Sunshine
4. Norah Jones – Come along with me
5. Depeche Mode – Flying the angel
6. Laakso –My goods
7. Suburban kids with biblical names – #3

hon är hel

Sen måndageftermiddag och jag fattar inte riktigt vad det är som låter i fjärran. När telefonen på jobbet ringer och mamma stressat förklarar att lillasyster smällt med bilen fattar jag vad det var: vibratorn på mobilen. Bara att kasta sig ut från jobbet och åka till stressad, hysterisk men hel syster. Bärgaren är irriterad över att polisen ringde honom, jag är irriterad över att polisen ringde bärgaren och J är irriterad, rent hysterisk över att polisen ringde bärgaren.
"Den där går inte att bogsera, hela kylaren är ju smälld" säger polisen.
Så här med facit i handen så går inte bilen bara att bogsera, den går att köra och någon kylare är inte smälld, bara strålkastarna. Lektion ett för poliser och andra: prata inte om det du inte vet någonting om särskilt inte med folk som är chokade och inte kan ta egna beslut.
Efter en hel del bilåkande, ringande och fixande kommer allt att ordna sig för syster. Ibland är jag så tacksam över att jag har bil, utan den hade det varit ännu jobbigare att hjälpa syster.
Och tack Gud för att hon är hel.

stranddräkten

Det är oerhört svårt att fixa en stranddräkt utan att det blir stenar och sand över hela köket, huset. Dessutom tycker katterna att det är väldigt kul med saker som ramlar i backen, med stenar och snäckor att leka med och med roliga saker som dinglar. Men snart är dräkten klar och efter lördagen så lovar jag att lägga upp en bild på den.

Fyra år

Jag har pluggat i fyra år för att bli journalist och ändå så vaknar jag på morgonen och tänker: är jag inte lite sjuk någonstans så jag får stanna hemma? Det är rätt sjukt faktiskt.

lite efter?

Tog kassan närmast utgången vid Ica i går kväll. Det står alltid en massa ställ med tidningar där. Som jag skrev i onsdags* ska man inte gå in på norska eller danska Top models hemsidor i fall man inte vill veta vilka svenska tjejer som kommer i finalen, men i går vid kassan föll mina ögon på en tidning som hette "Magazine Vimmel". Rubrik på ettan: Finalisterna i Top model visar mode (typ...). Och så var det en bild på de tre svenska tjejerna och två från Norge/Danmark (jag vet inte vilka de är helt enkelt). Är det tv3 som ligger efter eller?

*se inlägget tips

havet här kommer vi...

Det är en och en halv vecka kvar till orkesterns tema-fest och på festkommité-mötet i går blev vi i stort sett klara. Vi ska ses på lördagen alla fyra för att förbereda och duka, men i övrigt nästan klara. Sara och jag ska handla och jag har lite grejer att fixa själv. Så skönt att vi har medvind. Och det är faktiskt rätt kul att träffas i festkommitén och fika och prata. Det är tre andra bra personer som jag känner genom orkestern, men det har stannat där. Så roligt att umgås mer. 18 anmälda till festen, det kommer bli riktigt kul.

Och... det blir KARAOKE!

kondition

Trots att jag nu tränar regelbundet två gånger i veckan à en och en halvtimme stenhård träning har jag inte trott att jag blivit starkare och fått bättre kondition. I tisdags ville jag inte gå på träningen. Jag har inte fått hem mina benskydd som jag beställt och en timmes sparring utan benskydd kändes som rätt så onödigt ont för smalbenen. I stället ringde jag syster och frågade om vi skulle ta ett varv i spåret. Jag har inte sprungit sedan strax efter Vårruset. Då försökte jag mig på 3 kilometer och höll på att dö (eftersom jag nyligen klarat Vårrusets 5 km lätt så måste det varit en tillfällig dålig dag, men det räckte för att få mig att dra på det i alla evighet). Sedan dess har jag inte kommit i väg ut för jag tror det ska vara så himla jobbigt.
Jag började med att springa hem till syster (cirkus 1,5 km). Sedan tog vi ett varv i skogen (3 km) och jag pratade hela varvet (bra för att störa andningen vilket är bra när man kör sparring). Hemma hos syster gjorde jag sit ups, armhävningar och rygglyft innan jag sprang hem igen (1,5 km). Det var bara skönt, inte jobbigt alls!

Slutsats: min kondition och min styrka har blivit mycket bättre, trots att jag inte fattat det, Det gör mig väldigt glad och pigg. Mera springa till folket!

PS. Benskydden har kommit nu så nu blir det träning.

tips

Om någon följer Topmodel så var inte nyfiken på de andra tjejerna i den norska och danska versionen. Det var jag och googlade fram de hemsidorna. Kruxet är bara att Norge och Danmark har kommit ända till sammanslagningen och visar bild på de nio tjejer som är med i sammanslagning = de tre svenskor som är med i sammanslagningen. Så vill man inte veta det så vänta med att titta på de hemsidorna. Inom några veckor kan vi veta vilka som kom i final.

Om någon är intresserad: www.topmodel.tv3.no och www.topmodel.tv3.dk

beskriv med tre ord…

Ditt liv:
bra, upp och ner, sprängfullt

Din klädstil:
bohemiskt, bekvämt, popigt

Dina favoritfärger:
rött, grönt, svart

Ditt jobb/sysselsättning:
ensamt, fritt, kravfyllt

Dina fritidsintressen:
kreativt, energikrävande, självförtroendehöjande

Din musikstil:
svenskt, popigt, blås

Din familj:
viktig, öppen, rolig

Ditt hem:
stökigt, Svensson, mysigt

Dina favoritsmaker:
sött, italienskt, fräscht

Ditt utseende:
kort, ljus, bredaxlad

Dig själv om tio år:
mamma, fru, lycklig

Jag skickar vidare till alla som läser, svara själv och lägg en länk som kommentar. Hitta gärna på egna kategorier så lovar jag att svara på dem.

komplimang

Nu har jag varit på presskonferens ensam. Ensam som i "ingen annan där förutom de som håller i konferensen". Odelad uppmärksamhet i några minuter och så kom det "vi var i Västerås i morse och då kom både radion och VLT" – som någon slags bekräftelse på att det inte var så dumt i alla fall det de hade att säga. Och jag kan inte annat än tycka synd om dem som har kokat massa kaffe och köpt bullar och jag hinner inte ens ta en bulle eller dricka en droppe kaffe eftersom de pratar med mig hela tiden.

När jag gick fick jag en komplimang för mina gröna stövlar. Fick till och med en fråga om var jag köpt dem.

fin klang

Känns som jag mest skrivit negativa saker i bloggen på slutet. Men kanske är det ett sätt att ventilera. Det svåra blir så stort att det är skönt att skriva av sig. Och det är skönt att veta att det finns folk som bryr sig utan att man måste ringa och säga: usch nu är det inte bra. Det är jobbigt och ibland behöver man inte någon som tycker synd om en och pratar i flera timmar, ibland behöver man bara någon som ser objektivt på saker och som kan ge en några uppskattande ord.

Efter att ha sett fram emot söndagsrepen med orkestern flera gånger och sedan blivit besviken över det bristande engagemanget har jag börjat våndas för att åka dit. I går slog det mig på näsan i alla fall. Det var riktigt kul att spela och jag har kommit på att jag är helt okej. Jag kan faktiskt flera låtar och det är inte omöjligt att lära sig, det är bara att öva. Helena sa faktiskt att min flöjt hade fin klang. O, vad glad jag blir. Dessutom är 18 personer anmälda till temafesten. Nu ser jag fram emot det på riktigt.

garphyttans nationalpark

Kollade på temometern i morse: -4,4 grader. Det blev både tjocktröja, vinterjacka och stövlar med foder. Min mössa och mina vantar är helt plötsligt för tunna. Söndagen såg fin ut och jag och M kom efter mycket gråt, missförstånd och annat (det är jag, det är mig det är fel på, gråter för ingenting och förstorar, labil kan man också kalla det) i väg till Garphyttans naturreservat. Vi var där i våras när hela ängen var full av Närkes landskapsblomma. Vi hittade en cirka 2 kilometer lång vandring uppåt till en liten utsiktsplats, i går gick vi den igen. Skogen var mer röjd nu sedan stormen i våras. Träden var röda och vinden var kallare. Vi åt mackor med hamburgare och jag frös. På ett sätt känns det som att det var sista chansen i går. Det var lite för kallt för att vara en varm höst. I morse när jag skrapade bort frost från cykeln såg jag hur det bara rasade löv från trädet i lekparken bredvid vår uteplats. Snart är löven borta överallt, snart är det halt och kallt. Sen kommer snön.

Typiskt att jag köpte höstskor äntligen i förra veckan. Kanske kan de bli vårskor i stället?

mingla

Att sitta med massor av journalister runt omkring sig och inte veta hur man ska starta en konversation. Att inte förstå hur alla kan känna varandra, fast de egentligen inte gör det. Att komma på hur jävla dålig jag är på att mingla. Thats it. Varför är jag journalist egentligen?

torsdag kväll

Försöker snabbgöra bilder från två reportage i dag. I morgon och på lördag är det konferens och jag som sett fram emot det tycker mest det ska bli jobbigt. Jag får sota för det i dag och i går och på måndag när jag måste fixa allt som ska göras för att tidningen ska bli av. Har försökt hitta saker till min vikarie att göra. Och trots att hon skriver bra och kan fota halvdant så blir det ändå jag som måste göra bilderna, redigera och hitta på och ta genrebilder. Trots att hon nog jobbar en hel dag så blir det en massa jobb för mig. Hon är min vikarie, men egentligen är hon "bara" reportervikarie", jag får fortfarande stå för research, nyhetsvärdering, bildbehandling och redigering. När man gör det åt någon annan märker jag vilken tid det egentligen tar.

Usch, nu fixa bilder så jag hinner till träningen vid halv. Hoppas jag klarar av att inte gråta i dag.

alla snackar om...

Det stora samtalsämnet denna höst är hur fint vädret är, vilket i och för sig är sant. Fast till och med fint väder kan få en stressad och deppad. Att känna att man inte hinner med att vara ute i det så mycket som man vill. Åkte hem på lunchen i dag och M och jag satt på uteplatsen och åt pizza och sallad. Det är helt sjukt att det är oktober och så varmt ute. Rosorna står i full blom och syrenbusken skjuter skott. Jag tog solglasögon på mig på vägen tillbaka. Underbara dagar.

Försöker hitta saker till min vikarie på fredag. Vad ska jag hitta på åt henne så jag får undan en del tills på måndag. Hon måste skriva en hel del eftersom jag ändå måste redigera. Svårt att hitta nyheter så där bara.

det rinner över ibland

Jag hatar att jag inte är stark nog så jag inte kan ta situationer utan att börja gråta. När allt blir för mycket känns det som att allt vatten lägger sig i huvudet och så fort jag rör mig så skvalpar det över i ögonen. Jag biter mig i läppen, försöker tänka på annat, men helvete vad dåligt det går.
Tisdagar brukar vara den bästa kvällen. Tidningen klar och så träning och sen bara tv och sova. I går knäade den mest irriterande personen på träningen (14-årig minikille med fel på hormonerna) mig i ansiktet när vi skulle öva nedtagningar. Jag blev så jävla arg och genast var tårarna där. Kände mig så jävla dum när jag vägrade köra mer mot honom, men risken fanns att jag skulle slå ihjäl honom om jag fortsatte (när jag slutat att gråta typ). När tränaren visade nya grepp kunde jag inte sluta att må dåligt. Har kommit till den punkten att jag nu inte kan kontrollera mig, jag vet inte varför kroppen reagerar som den gör. Jag vet inte varför jag gråter och det väcker så mycket frågor hos omgivningen. Har kommit till en punkt där jag bara vill gömma mig, ge upp. Att inte förstå sig på de fysiska signalerna gör att man inte heller får förståelse. Hur ska M förstå när inte ens jag själv vet varför jag gråter och hur ska jag sluta när jag inte själv vet var jag ska börja? Blir så arg på att mitt humör blir så mycket sämre och att det går ut över de som står mig nära. Varför ska M få stå ut med någon som skäller, skriker, slår i saker?

fynd

Stressen och omotivationen stod mig upp över öronen i går och jag kände att jag måste ut ut ut från kontoret. På lunchen gick jag en sväng till Myrorna för att leta efter byxor till utklädnadsdräkten jag ska ha på temafesten. Väl där hittade jag byxor OCH ett fint linne med spetsdetaljer och världens finaste röda handväska. Inte sliten alls och lagom stor och lagom långt axelband. Vilken fin shopping.

vila?

Nino säger att jag måste vila. Hon säger det innan hon ens vet att jag inte kunde somna i går kväll för att jag ville inte att det skulle bli måndag. Att jag inte kunde sova för att jag mådde illa och inte kunde andas. Att jag vaknade så fort jag somnat. Att jag till slut somnade och sov till 4.30 och sedan vaknade och inte kunde somna om. Att jag måste göra saker, men inte kommer mig för. Att jag sitter här och krystar ur mig ord. Vad gör man när man är oförmögen att ta tag i saker? Jag har hela dagen på mig att fixa två artiklar till. Inte förrän 18.30 ska jag göra en intervju. Jag måste fixa det tills dess. Hur?
Tack Nino för att du tänker på mig :)

Sjukt också att det faktum att 20-årige killkusinen vill umgås med mig, att han åker långt för att kunna vara med mig, ger mig mer kval än lycka. I stället för att vara glad för att han är så underbar och tycker om mig så mycket att han vill komma, oroar jag mig för att han ska tycka att jag är för vuxen, för tråkig, för trött, för töntig med dålig musiksmak. Varför?

upp och ner

Att vara så nojig och trött att man efter några öl börjar gråta när ens vänner försvinner för en stund och man inte kan hitta dem. Att noja sig för att de gick ut och jag inte fick följa med. Att noja sig över att de inte följer med till samma uteställe. Att göra inre bilder av det värsta, men inte orka ta reda på det rätta.

fredag

Är så trött att jag tror att jag snart somnar på tangentbordet. Nu ska jag gå hem, ta på mig mjukisbyxor, städa badrummet, öppna en flaska vin, göra kräftor i saffransås, äta och dricka gott och lägga mig i soffan framför tvn. Gud vad skönt!

trovärdighet

En av anledningarna till att jag jobbar väldigt ensamt är att koncernens idé är att redaktionellt material och annonser ska hållas isär för att på så sätt öka trovärdigheten hos läsarna och även hos annonsörerna. Det betyder att annonsörer inte kan bestämma vad jag ska skriva, inte heller kan annonsavdelningen göra det. Självfallet tycker jag som journalist att det är bra. På senare tid har det dock blivit mer och mer att annonsavdelningen har satt in texter som redigerats redaktionellt och som de sedan säljer annonser runt, exempelvis skriver en del annonsörer gratis en allmän text om till exempel vårens mode och sedan säljer tidningen annonser som ligger runt den artikeln. För att behålla trovärdigheten så har jag ingenting med det att göra utan det sköts helt av annonsavdelningen. Kruxet med det (som de förmodligen inte tänkt på) är att varken läsare eller annonsörer kan se vad som jag gjort och vad som andra gjort. För dem kan det lika gärna vara jag som har gett uppdrag till personera att skriva för oss. På så sätt spelar det ingen roll för trovärdigheten att jag inte har någon koppling till texterna, de är trots texter som upplevs som redaktionella.
I veckans tidning (som innehöll lika mycket redaktionellt material som för 1 år sedan men var 12 annonssidor större) så fanns det två teman: trend och inredning. Texterna vid annonserna var skrivna gratis av annonsörer. Det stod ingenstans i texterna om deras företag, men den ena kvinnans namn ingår även i hennes företagsnamn. I dag ringde en av de andra annonsörerna och sa att hon inte vill vara med de två följade veckorna. Hon hade fått bra respons på annonsen, men redan när hon bokade den hade hon klargjort att hon inte gillar när någon annonsör får chans att skriva redaktionellt. När det ändå förekom ville hon inte vara med längre.
Så kan det gå! Jag hoppas att annonsavdelningen får större förståelse för det här med att skilja på redaktionellt och annonsmaterial nu. Och att de förstår att det inte har med mig att göra. Läsarna ser inte mig som en person, de ser bara det jag gör. De vet inte att jag finns här, att jag är en person. Läsarna intresserar sig inte för journalisterna som personer.

tänker på dig

Okej, det gick ju bra förra gången så jag gör mitt bästa nu också och tänker på Setareh. Hoppas hoppas hoppas att de fattar att det är henne de ska ha som informatör.

världens underbaraste

I går när jag kom hem hade M städat, tvättat och tömt kattlådan. När jag frågade varför sa han att jag verkat så ledsen och stressad på sista tiden att han ville ta bort något som kunde stressa mig mer. Jag bor verkligen med världens underbaraste.

kändis

I dag var artikeln och bilderna i stora tidningen. Och självklart har de valt famorbilden på förstasidan till del tre.
Dagens tips: Gör dig inte till och ta på rouge om du ska vara med i tidningen, fotografen kommer ändå att hitta osmickrande vinklar.

bodil

Lycka är att via någons blogg hitta Bodil Malmstens blogg. Lycka! Jag blir så glad att det kommer en liten tår och jag ringer Jenny och berättar. "Vad står det då? Uppdaterar hon ofta?" frågar Jenny. "Jag vet inte, jag är så glad att jag hittat den att jag ringde dig direkt."

http://www.finistere.se/ (så enkel adress, varför fattade jag inte?)

att vara bäst

Mitt största hinder i träningen är mig själv. Jag vet det, men kan inte inse det. Har nu blivit så rädd för att inte klara graderingen att jag överväger att sluta (i stället för att jobba på så jag klarar det). Tankarna som maler i huvudet är: jag kommer inte att klara det, om jag inte klarar det så kommer jag vara den enda som inte klarar det, när jag inte klarar det kommer de andra att säga att det är för att jag är tjej och dålig.
Jag tänker inte på att alla de andra har tränat annan kampsport tidigare, att flera av dem går på gymnasiet och har således mycket mer tid att lägga ner på annan träning (så de får kondition och styrka), att jag inte alls är dålig (särskilt inte för att vara nybörjare) och att DET ÄR INTE SÅ FARLIGT OM JAG INTE KLARAR DET. Jag kommer inte dö, jag får bara fortsätta och sedan klarar jag det.
M frågar mig vem det egentligen är jag jämför mig med. Svaret är inte så enkelt. Jag jämför mig med alla. När jag var yngre brukade jag i Mina vänner-böcker på raden för "Jag vill bli" skriva "bäst på allt jag provar och gör". Då kunde jag tänka att det var en bra tanke, målmedvetet på något sätt. I dag ser jag att jag redan då var skadad. När jag började högstadiet fick jag för första gången se att jag inte var bäst på allt i skolan. Det fanns folk som var bättre på matte än jag. Vad gjorde jag då (efter att jag insett detta och blivit förvånad ett tag)? Inte tänkte jag: Kan dom kan jag! Nej, i stället bytte jag grupp till en lägre grupp där jag åtminstone där kunde vara bäst. Och så jag gav upp. Sedan dess har jag mött många saker och när jag märker att jag inte kan vara bäst så ger jag upp. Jag gömmer mig, ignorerar det, försöker komma på orsaker som gör att jag får fördel (för mig själv). Genom att gå därifrån och ignorera det så slipper jag vara dålig, jag kan ignorera att jag inte är bäst. Kanske är det här lite väl hårdraget, men jag märker det i nästan allt jag gör.
Jag har tränat handboll, fotboll, gymnastik och orientering och jag slutade på alla för att jag var dålig. Jag slutade att spela för att jag var dålig. Jag har börjat spela igen och jag är sämst i orkestern, därför ger jag upp ibland när det är svåra låtar och medverkar i dåliga spex för att slippa spela (jag har varit utklädd till en micropopcornpåse gjord av en fd. kondonkostym som vi skrivit popcorn med svart tusch på medan de andra spelade popcornlåten).
Jag måste seriöst göra något åt mina krav och börja inse att jag inte kan vara bäst på allt och att jag inte kan springa därifrån när jag kan inte kan bli bäst direkt. Jag måste börja kämpa och sluta komma med dåliga bortförklaringar. Jag måste förstå att det inte är fel att misslyckas.
När jag var i Frankrike och hade panikångest och ville åka hem så skickade mamma ett kort till mig:
"Det är inte fel att misslyckas, men det är fel att inte ha försökt".

brister

I dag brast min guldkedja och nu ligger guldflöjten och farmors förlovningsring här framför mig. Tråkigt.

Vi simmar tillsammans

Vad ska man göra när man själv försöker simma och hålla sig på ytan men man måste göra allt för att rädda någon annan. Hur ska man kunna rädda någon när man själv trycks ner. Ligger man på botten går det inte. Jag är inte på botten, men det krävs styrka för att klara det. Jag finns här. Jag är här. Jag kan till och med vara tyst om du vill. Jag lovar.

botten är nådd?

När jag i förmiddags kom på att jag hade 5 tycker till kvar att göra i dag fick jag så ont i magen att jag beslutade att inte ta med det. Jag redigerade helt enkelt bort det. Tidningen i sig är bland det sämsta någonsin. Om det inte vore för porträttet och den snygga ettabilden skulle jag gå och dra ett täcke över mig och vakna någon gång nästa sommar. Ingen 5 tycker till, en rätt dålig artikel om ett nytt dagis, en sida med stora höstbilder och ett recept på soppa, några artiklar från Blomsterfrämjandet och tusentals annonser. Till råga på allt ska Örebro Volleys tjejer dela ut tidningen på stan i morgon som en kampanj för oss. SUPER!

Helst av allt vill jag gå hem och sätta mig på uteplatsen och dricka kaffe, men då kommer jag i samma gamla onda cirkel och får det jobbigt nästa vecka igen. Jag är verkligen trött på det här nu.

höst, måndag eller bara vilken jävla dag som helst

Ibland tror jag verkligen att alla är emot mig. Försöker jag stå utanför så fattar jag ju att det förmodligen inte är så. Som att Micke och Lotta inte svarade i telefon för att det var jag som ringde (inte för att de inte var hemma), eller att Helena aldrig ringer för att hon inte gillar mig (inte för att hon är stressad och inte har tid). Eller att allt är en fasad, ingen tycker om mig och jag är ensamast i världen. Eller att det är något fel på mig som aldrig kan sluta äta sånt jag inte borde, som inte kan gå ner i vikt och se bra ut (fast M säger att jag inte alls är så tjock som jag tror). Eller att jag borde springa mer, eller åtminstone gå.
Att jobbet, livet är emot mig. Särskilt när man går upp sex en måndag för att hinna jobba före en intervju vid nio och så ringer han och säger att han inte vill vara med och så står man här utan vare sig artiklar eller bilder eller idéer. Eller när man mailar Medborgarskolan och frågar när Elin Ek-föreläsningen är (för något ska man väl ha att se fram emot) och får till svar att den är inställd. PUNKT.