onsdag, november 30, 2005

äntligen

När jag stod i världens längsta kö i går så helt plötsligt bara fanns produkten där, produkten jag letat efter sedan 99: en noppmaskin! Så himla glad nu när jag kan ta bort noppor från stickade kläder. Har man problem med stickiga kläder får man ha tröjor i material som noppar sig, men med min noppmaskin kommer allt att ordna sig.

tisdag, november 29, 2005

piggas upp



Det är väldigt intressant med två transportburar i hallen tycker Fjodor, Stoffe och Räven



Nu kan båda kissarna hoppa upp till den högst belägna hyllan i hela lägenheten. Som bonus får man se den extremt fula bården som hyresgästen före oss ville ha i köket.



Skönt att ha någon att krama när man sover.



Stoffe tycker om att krypa ner när han ska sova.



Fjodor på upptäcksfärd i badrummet. På klädhängaren och på väg upp på duschstången. Några sekunder senare brakade hela stången, draperi och katt ner i golvet med ett brak.

avsked

En sommardag för ungefär ett och ett halvt år sedan grät min syster när jag via telefon berättade att jag fått jobb och skulle flytta tillbaka till Örebro. Nu berättar hon på mobiltelefon från Göteborg att hon fått jobb och att hon ska flytta dit, hon börjar jobba i dag. Först fattar jag inte, sedan känner jag mig bara tom – och dum och egoistisk. Jag kan inte förstå hur hon som sprider glädje i mitt liv, hon som jag kan umgås så kravlöst med, hon som alltid är där, som ställer upp, hon som är den roligaste att gå ut med, hon som är den roligaste att sitta och glo på tv med, hur hon, ska flytta och vi inte kommer kunna ses så ofta och oplanerat längre.
Så känner jag mig dum, varför har jag varit så irriterad på henne på sista tiden, varför har jag inte orkat med att vara med henne, varför har vi inte setts mer, varför har vi inte varit ute och sprungit mer, eller åkt bil mer, eller varit på Ikea mer, eller varit ute bara vi två, eller druckit drinkar (jag har ju för i helvete köpt en shaker Jenny!). Och nu kommer vi inte göra det spontant heller.
Så känner jag mig så egoistisk. I stället för att bli glad för att hon får jobb och kan flytta vidare så vill jag att hon ska stanna här för att umgås med mig när jag har tid.
Men det gick så fort, vi skulle ses och äta pizza och så skulle vi köpa julklappar. Men sen ringer hon och säger att hon ska bort i stället och frågar om jag kan kolla posten. En vecka senare ringer hon och säger att hon ska åka till Göteborg på vägen hem, någon dag senare ska hon flytta. Jag hann inte förbereda mig, det gick så fort. Jag har längtat tills hon kommer hem, men nu kommer hon inte hem igen, i så fall bara för att städa ur.

onsdag, november 23, 2005

min vecka

Alla veckor är så lika. För många år sedan ville jag bli journalist för att det är så varierande jobb, men rutinerna tar över till slut i alla fall. Så här ser en vecka ut för mig.

Onsdag (veckan börjar då eftersom tidningen kommer ut då)
Jag kommer till jobbet och läser igenom tidningen. Slappar lite och försöker ta tag i mig själv. Ringer lite och redigerar på gång-spalten. Hinner ta lunch på stan och kan gå hem okej tidigt (16.30-17)

Torsdag
Det börjar bli allvar och jag försöker läsa massor av post, handlingar, ärenden, pressmeddelanden. Försöker få någon struktur på vad jag kan skriva om. Förhoppningsvis gör jag något jobb eller i alla fall bestämmer några jobb. Här försöker jag också få in lite framförhållning som idéer, ringa på framtida jobb, kanske göra något jobb som ska vara med senare.

Fredag
Får panik för att jag inte har klart vad jag ska göra. Försöker vara ute på flera jobb och samla material. Ringer, ringer och ringer. Redigerar skivrecensioner och gör bilder till alla jobben. Försöker skriva, men oftast har jag ingen inspiration så här på fredagseftermiddagen. Pressar i så fall ut några ingresser i alla fall och lägger in bilder på sidorna. Har jag tur kommer jag hem vid 17.30.

Måndag
Jag panikskriver artiklar, redigerar artiklar, recensioner och krönikor. Förmodligen gör jag några jobb också eftersom jag inte hunnit med dem tidigare. Jag ringer på något jobb och har panik över att tidingen inte är full och att jag måste göra fem tycker till i morgon. Jag dricker massor av kaffe och sen lite till kaffe. Försöker komma på illustrationer och fotar genrebilder. Jobbar till sju, åttatiden ungefär. Tar med korrekturet hem.

Tisdag
Jag korrekturläser sidor och skickar in de som är klara. Skriver de sista artiklarna. Går till tingsrätten och om jag hinner även länsrätten. Fotar om det är något jag inte hunnit med. Har ångest över fem tycker till men går sedan ut på stan och gör det. Gör bilder, redigerar det sista, skriver puffar på ettan och redigerar den. Skickar sista sidan till tryck. Pust!
Om jag orkar försöker jag ringa lite folk så jag har något på gång till nästa vecka. Om inte, så flämtar jag och försöker ta mig samman. Slutar tidigt (16.30) eftersom jag ska träna vid 17.

Och så om igen. Dessutom ingår det just nu också att hitta saker till min praktikant som hon kan göra, att hjälpa henne och att ha tid att förklara datorn, hur man skriver, vad man inte skriver, hur man gör bilder etc. Men sällskapet gör att det är värt det.

ont

Jag har så extremt ont i axlarna och nacken i dag. Träningsvärk. Det verkar inte spela någon roll hur mycket jag tränar för varje pass gör vi något nytt och upptäcker en ny muskel som gör ont. Men konstant träningvärk, är det verkligen bra?

tisdag, november 22, 2005

sambo




I går var min kompis Agneta på tv. Vi lärde känna varandra när vi läste i Sundsvall och hon är en sån där person som man faller för direkt. Tyvärr hörs eller ses vi knappt inte alls längre eftersom både hon och jag är dåliga på att höra av oss. Vanligtvis brukar det vara jag som inte hör av mig, men nu är det tvärtom. Man kan sms:a Agneta utan att hon svarar. Först trodde jag att det berodde på att hon inte gillade mig, men jag har kommit på att det beror på att hon lever i nuet och tänker inte på det som inte är där just nu. I alla fall så kom jag på när jag såg programmet hur otroligt mycket jag saknar henne (jag har sms:at henne om det, utan svar).

Det var roligt i programmet också för Agneta och Mattias skulle låtsas att de inte känner Johannes eller den där inredningstjejen. Men Johannes och Mattias gick tillsammans på Beckmans. Anledningen till att de var med är att de inte har några som vill vara med i Sambo. Fast det har man ju fattat sedan tidigare, de flesta som är med är ju tv4-folk. Det är ungefär som om jag skulle dra igång en inredningsserie i tidningen och så gör vi om hemma hos mig och de andra på kontoret.

Var inne på hemsidan och letade på den här bilden och läste vad Agneta och Mattias sagt. Det roligaste var att Mattias sagt så här om Agneta: Jag tyckte hon såg ut som Helena Bergström, fast snyggare. Det är dagens roligaste kommentar.

Bilden har jag lånat från Sambos hemsida på tv4.se

irritationsmoment

En sak som irriterar mig varje dag är att en kvinna på mitt jobb som är knappt 60 år plockar fram matlåda och värmer sin matlåda och sedan sin mans matlåda och sedan ropar hon "Nu är maten klar". Varför kan han inte värma maten själv? Och de andra verkar tycka det är helt normalt att en man i 60-årsåldern inte kan värma mat i micron. Dessutom diskar hon efter honom och packar ihop. Om hon någon gång är borta en kväll så har de inte matlåda nästa dag eftersom hon inte hunnit laga något, men där är det väl extrem överkurs för mannen.

mera kläder…

När jag tittar på den här bilden och bilden från i går känns det som jag börjat med en grön-svart vecka. I morgon får det bli ändring på det. Smart att börja fota och lägga ut bilder så här när jag är i stort behov av tvättid, många av mina kläder ligger i en tvättkorg just nu.



Jeans Cheap Monday
Tröja Åhlens
Kofta Noa Noa
Stövlar Vagabond (det är så kallt så det blir de här nästan varje dag)
Halsband HM

måndag, november 21, 2005

julklappar

Det är konstigt, men i år är jag tidigt ute. Jag har köpt eller har klart i stort sett alla klappar. Tre personer fattas dock: killkusin 17 år (fick videofilm förra året, funderar faktiskt på liknande i år), morfar, 69 år och mosters sambo som är en 35-årig man från Angola som inte kan svenska än. Någon som har några tips eller idéer?
Dessutom ska jag köpa en födelsedagspresent till en barndomskompis (vi gick 1:an till 9:an ihop). Hon fyller på julafton och jag är bjuden på middag hos hennes föräldrar den 23:e. Något bra som inte kostar mer än 150 kronor, vad kan det vara?

trots allt...

MUS-kvällen var inget att hänga i julgranen, men jag begav mig ändå till butiken i fredags efter jobbet. Herregud så mycket fint. Face är en bra butik, men Make up store är så mycket mer. Jag förstår inte riktigt hur jag kan falla så pladask och gå runt med skimmer i blick bara för att jag ser så mycket vackert. Ögonskuggor i alla färget och glitter och glitter. Underbart. Skulle också lämna in ansökan om medlemskap som jag ska få gratis första året. Det visade sig att medlemskorten inte kommit än så jag får vänta tre veckor till och komma tillbaka. Som medlem får man 10 procent rabatt, så nu tänker jag hålla mig tills kortet kommer innan jag handlar.

Städade ordentligt i lördags också, dammsög soffan, vädrade, torkade överallt och rensade ut. Hann med en snabbsväng till stan på en timme. Trots att jag hade kort om tid på mig fastnade jag i Noa Noa-butiken. Personalen är så trevlig där, särskilt en tjej som jobbar extra. Eftersom jag har många strumpbyxor har jag funderat ett tag på en fin men enklare svart kjol. På Noa Noa fick jag hjälp att plocka ut alla svarta kjolar i knälängd för att prova. Den första var helt underbar, men hade någon slags rynkning på baken som gjorde att min rumpa såg jättestor ut. Provade då en smal, men lite klockad kjol i smalspårig manchester. Problemet var att den endast fanns i small. Men jag fick på mig den och den satt fint. Hög i midjan, vilket gjorde den lagom lång. I butiken tänkte jag att midjan inte spelar någon roll eftersom tröjorna hänger utanför i alla fall, men så här i efterhand kan jag faktiskt tänka mig den med en fin blus istoppad. Tål att funderas på.


Uppdaterat, här är en bild, tyvärr är bakgrunden på kontoret inte det bästa och skorna missade jag visst.
I dag har jag på mig: svart-vit-randiga strumpbyxor (noa noa), svart manchesterkjol (noa noa), grön tröja (HM), svart kofta med stora knappar (HM), gröna stövlar (Vagabond).
Borde börja fota, i alla fall en vecka. Det kommer nog att vara roligt att titta på senare, vad jag hade vintern 2005.

söndag, november 20, 2005

scones

Så här ser en scones ut som en kisse har lyckats äta på. Jag blir så irriterad ibland på katterna (och på mig själv). Det räcker med att vända ryggen till en halv sekund så är de på bordet eller i diskhon. I morse var Stoffe precis överallt där han inte fick och det spelade ingen roll vad jag gjorde. Plockade in allting, men glömde en scones i brödduken på diskbänken, när jag kom ut i köket nästa gång hade Stoffe hittat brödet och ätit så här mycket. Vad är det med scones som en katt gillar egentligen?
Fast så fort man ser dem så här så är de ju det bästa som finns:

Från vänster: Stoffe, Räven (grannens katt som egentligen har ett annat namn, men vi kallar honom Räven) och Fjodor.

torsdag, november 17, 2005

MUS

I går var det så dags för dilemmafesten*. Det var supermycket folk. Det var bra eftersom jag då försvann bland alla tonårsbrudar, men det var också skitjobbigt eftersom vi fick vänta och vänta på… ingenting!
Syster och jag kom strax efter sju och fick champagne (dubbelmoral av mig att ta emot det när jag samma dag skrivit i tidningen om en annan liknande tillställning där de serverade alkohol i samband med modevisning och det då anses brottsligt att bjuda på alkohol i samband med marknadsföring). Vi fick även snittar. Stod i ett hörn och kände oss ganska patetiska. Syster passade dessutom på att med lite för hög röst berätta om hur ytliga alla var, hur ful och tjock en tjej var och hur trist det var att vara på festen. Efter ungefär en timme gick vi ner och satte oss där modevisningen skulle vara. Make up store-tjejen kom fram och berättade att kön var så lång att modevisningen inte skulle börja förrän strax efter 21. Efter en otroligt irriterande väntan (där vi visserligen fick chokladpraliner av töntigt fula muskelkillar i bara kalsonger och förkläde) började en skitdålig modevisning med superfula kläder från Vero Moda. Efter visningen stod vi först i en kö som var så tajt att det kändes som att stå på en konsert. Vi fick i alla fall chans till gratis medlemsskap och så fick vi "den välfyllda gåvopåsen". Efter att ha stått i kö till garderoben i ytterligare en kvart kom vi ut. Då kunde vi titta i den "välfyllda gåvopåsen" som bestod av: en katalog, rabattcheck på 10 procent på Bianco som räcker till 1/12, en "gratis" sminkkurs på MUS, om man kommer 6-12 personer (och de andra måste såklart betala), ett engångsprov creme från MUS, 10 procent på gubbkläder, 10 procent på fula killaccesoarer. That's it!

Betyg: Dåligt skött och inga roliga erbjudanden i påsen. Dessutom missade jag Top Model.



*se inlägget dilemma

onsdag, november 16, 2005

självkänsla

Ska sluta tidigare i dag. Jag ska till universitet och göra en tjänst till en gammal kompis från tiden på medie- och kommuniktaionsvetenskap. Nu jobbar han som redaktör för studenttidningen och han brukar bjuda in mig för att skribenterna ska kunna ställa frågor till en riktig journalist. Känns alltid lite konstigt. Jag vet inte vad jag ska säga och inte heller känner jag mig som jag har något att säga. När jag sa det till honom så sa han att jag bara har dålig självkänsla och att det inte alls var sant. Kanske är det så? Men jag tackar alltid ja, de bjuder på fika och jag är en sucker för fika, det är bara att erkänna.

måndag, november 14, 2005

matblogg

Ett av mina största intressen är mat och matlagning och jag har länge funderat på att börja blogga mer om det. Nu har jag gjort slag i saken och startat: http://mattillvardags.blogspot.com/
Meningen med sidan är just nu att fota och lägga upp vad jag lagat och ätit olika dagar. På så sätt sparar jag recept och idéer och kan gå tillbaka senare och se vad jag lagade mycket en viss tid, eller hur jag lagade någon rätt jag inte minns längre. Självklart kan den användas av andra som inspiration.

vuxenheten slår till

När jag nästan ogenerat börjar gäspa vid 23-snåret och strax därefter börjar dricka vatten eftersom jag känner att den halva flaska vin jag druckit gett lite huvudvärk, så slår det mig: jag har blivit så otroligt vuxen. Vad har hänt med den tjej som visserligen gillade hemmakvällar även då, men trots allt tjuvrökte under ett bord, dansade upp och ner på Brandstationen i Sundsvall? Hon som sjöng karaoke på O'learys och inte riktigt kom i håg det, hon som drack för mycket bag in box-vin på förfesten och fick sitta på balkongen, hon som höll allsång i sovrummet till Håkan Hellströms skiva? När blev hon vuxen? Här är jag på fest hos min bästa kompis från Sundsvallstiden och den vilda lilla tjej, som min vän känner mig som från Sundsvall, gäspar sig igenom en fest där de allra flesta trots allt är äldre än henne.
Framåt ett på natten, när K har druckit alldeles för mycket och de som kom först redan dragit vidare, kommer nästa sällskap. Jag och Y, en annan vän från Sundsvall som också ska sova hos K, sitter som panelhönor på stolar längs en av kortväggarna i den 29 kvm stora lägenheten, och vi suckar. "Herregud, kom de nu? Ojojoj". Vi gäspar i kapp och undrar hur oartigt det är att lägga sig ovanpå loftsängen och om vi kan göra det utan att K tar illa upp. Vi går ett varv i lägenheten, samlar upp skräp och ölburkar i platspåsar som vi ställer i ett hörn i kokvrån. Sedan sätter vi oss igen på stolarna. Vi tittar mot hallen och tittar sedan på varandra: "Herregud, hånglar de under en jacka, gud vad löjligt och nu går de in båda på toa, gud vad töntigt". Jag känner mig som värsta tanten. Och en av de sjuka grejerna är att jag är yngst på festen. De som hånglar under jackan är över 30 år. De som dricker mest och inte bryr sig baksmällan nästa dag, eller att de måste få sova äntligen, de är över 30 år.

Men jag klarar i alla att sova på några soffkuddar i en sovsäck. Och nästa dag är jag väldigt trött, men inte bakfull alls. Den lilla vilda tjejen som K känner från Sundsvall kunde göra alla dumheter, kunde skratta sig igenom kvällar och ändå vakna upp nästa dag och bota baksmällan med en alvedon. Som student fanns chansen att sova även på måndagen, eller tisdagen, eller onsdagen. Då var huvudvärken värd alla roliga kvällar. Nu är det inte värt det längre. Att vakna och inte må dåligt är viktigare än att dansa på borden. Och karaoke klarar jag bäst utan för många öl i kroppen.

fredag, november 11, 2005

dagens Sverige

M var på en arbetsintervju i går. Efter otaliga nej på jobb av typen "enklare kontorsjobb där man behöver kunna office-paketet och helst ha gymnasiekompetens" som alla haft ungefär 300 sökande varav många är civilekonomer med erfarenhet, så har han nu blivit desperat och sökt jobb som telefonsupport. Arbetet går ut på att svara på tekniska frågor åt ett bredbandsföretags kunder. Arbetstiderna är antingen vardagar 16-20 eller helger 9-16. Sysselsättningsgraden är 67 procent och lönen är minimilön. Dessutom ligger företaget ungefär sex mil eller en timmes pendlingsväg bort. Om M får jobbet kommer han att jobba när jag är ledig och vara borta åtta till tio timmar varje arbetsdag. För det kommer han att få, efter skatt med ob-inräknat: ungefär 7 000 kronor, efter busskort: ungefär 6 000 kronor, i månaden.*
Vid intervjun i går fick han göra ett test. Testet bestod av datafrågor av typen: Vad betyder http? Var är modem förkortning för? Vad kommunicerar oftast ur port 21? Vilka har gett upphov till mp3-standarden? (eventuella fel på frågorna beror på att jag inte fattar vad jag återger och jag hoppas alla kan ignorera dem i så fall). Frågorna var alltså riktigt svåra och rekryteraren berättade att det bland annat var dataingenjörer som sökt jobbet (det finns 15 platser). I dagens Sverige finns det alltså jobb där du ska jobba dåliga tider för minimilön och på pendlingsavstånd, men du ska vara utbildad eller ha samma kunskap som dataingenjörer. Är det någon som tycker det är konstigt att en del väljer att inte jobba utan sitter hemma med a-kassa i så fall?



*observera att på dessa 6 000 kronor ska 2 500 kronor för hyra, någon tusenlapp för andra räkningar, någon tusenlapp för studielån och så matkostnaden bort innan man kan börja och snacka om pengar att ha att göra med.

dilemma

Make up store ska öppna i Örebro! Äntligen! Och jag har fått en inbjudan till öppningen, en modevisning där man får en gåvopåse. Problemet är bara att jag fått den till redaktionsmailen och jag antar att de bjuder mig i egenskap av journalist och att de vill att jag ska skriva om det. Att gå (skriva eller inte skriva) är helt klart mot både mina egna principer och etiska regler, men kan jag inte låtsas som att jag fått den privat (för jag är ju så känd i näringslivet). En avsändarna var faktiskt min frisörsalong, kan låtsas att jag fått den därifrån... Usch vad svårt...

tisdag, november 08, 2005

att hitta en väg förbi

När saker man gör hänger på andra personer än en själv är det lätt att det skiter sig. I går hade jag två idéer med bild, idé A och idé B. Framåt halv elva satt jag där med noll idéer. En tjej som inte vill ställa upp och en kvinna som bara kan på onsdag. Det är då som jag behöver någon som jag kan gå till och säga: Du, det sket sig det här, de vill inte ställa upp, har du någon idé på vad vi ska göra? Och så tänker den här andra personer och säger: Du, så jävla typiskt, men vi fixar det här, har du tänkt på det här, eller det här?.
Men den personen existerar ju inte här så det blev i stället panikstirrande in i datorn och kreativitet som försvann ur öronen. Jag behövde energi och cyklade hem. Åt matlådan hemma med M och drack kaffe och åt kaka. Sedan slickade Stoffe mig på näsan och hans kattandedräkt gav mig illamående så jag somnade och sov till 13.10. När jag vaknade försökte jag komma på någonting, utan krav på mig själv och jag ringde och fixade ihop en rätt dålig, men än dock, en artikel. Sedan cyklade jag tillbaka och redigerade in den.

När de här sakerna händer som funderar jag på vad det är som gör att jag klarar av att göra det jag ska (om än halvdant ibland) och inte bara ger upp. Nästan varje dag tänker jag att jag inte vill gå till jobbet, funderar på om jag är sjuk någonstans, men likväl kommer jag iväg. Nästan varje dag tänker jag att jag inte vill ringa den och den personen och skjuter på det, men likväl, till slut ringer jag den personen och det ordnar sig alltid. Varje vecka tänker jag att jag dör om jag måste gå ut och fråga folk på stan om de använder reflex, kollar på regionala nyheter eller gillar heminredning, och likväl så sitter jag där varje vecka med en klart fem tycker till-spalt. Vad är det som gör att jag klarar av det? Och varför mår jag alltid dåligt av det innan det blir av?

Och förresten, kvinnan som kan på onsdag, henne träffar jag i morgon så nu är en artikel till NÄSTA vecka redan klar.

måndag, november 07, 2005

konsekvenser

Flera har hört av sig efter den senaste tidens inlägg. Det är inte min mening att göra andra ledsna. Och kanske har Set rätt när hon säger att jag kanske bara skriver om det som är jobbigt och lämnar det andra. Det är sant på sitt sätt. Att skriva om det jobbiga är ett sätt att bearbeta det, att få det ur sig och få små kommentarer från någon som kan se på saken från andra håll (tusen tack till er som bryr er). Ett sätt att få det ur sig utan att behöva be om hjälp och behöva älta.
På samma gång har jag nog inte tänkt på hur många som jag känner i verkligheten som läser här. För er blir allt som skrivs här mer komplext och ni kan inte bara glömma när ni kryssat bloggen eller surfat vidare. Det har aldrig varit min mening att lämpa över problem på er och tvinga er att göra någonting. Jag har fortfarande telefon, bil och pengar. När det är kris så ringer jag eller kommer förbi.
Men å andra sidan betyder inte det ovanstående att det jag skrivit tidigare inte är sant. Det är jobbigt från och till. Ibland, eller ganska ofta, är det faktiskt rätt krisigt. Men mitt liv består även av delar som kanske inte kommer fram här.

Det finns saker som är bra också, för ovanlighetens skull ska jag bjuda på några av dem:
• M är underbar och stöttar mig alltid. Vårt förhållande funkar väldigt bra.
• Katterna är det bästa som hänt mig i år. Ibland kan jag fråga varför jag inte skaffade katt tidigare. De skänker mig så mycket kärlek och glädje.
• Min arbetskamrater är bra. De jobbar inte med samma som mig, men de är trevliga att prata med vid fikat och de får mig att skratta.
• Vi har tillräckligt med pengar för att kunna leva bra. Vi har en fin lägenhet, äter bra mat och jag kan shoppa.
• Min familj bryr sig väldigt mycket om mig.
• Jag har vänner som hör av sig när jag är ledsen.
• Jag ska till Kristina i Stockholm i helgen på inflyttingsfest.
• Jag har vilat så jag är inte särskilt trött i dag.
• Bilen startar (om än efter en stund).
• Mina nya stövletter med klack ger mig inte skoskav.
• Min cykel funkar bra fortfarande.

lördag, november 05, 2005

funderingar

Det är den varmaste hösten på länge. Jag sover till elva och gör frukost. Sedan går jag och M en lång tur till stan, Stadsparken, Wadköping, slussen och så hem igen. Det är femte november och jag har bara ett linne, en tunn tröja och min tunna röda kappa, men jag fryser inte. Det är skönt med en dag då inget är bestämt, då jag kan göra det som jag inte hinner med annars.

Maria och pappa har satt griller i hjärnan på mig. Jag är seriös, vi köper stället och jobbar dygnet runt. Okej?

fredag, november 04, 2005

att se ett slut

När jag planlöst irrade omkring på cykel i de västra delarna av Örebro i går så slog det mig, och det slog så hårt. Tidigare när jag mått dåligt så har jag alltid sett ett slut på det. "Bara kursen är slut, tenta är över, pm:et inlämnat så kan jag gå vidare". Det har alltid fått mig att kämpa vidare. Men nu ser jag inget slut. Kanske semestern är en liten stunds vila, men det går inte att efter ett och ett halvt år i arbetslivet längta efter semestern åtta månader i förväg. Något måste vara fel. Det finns inget slut, det känns som jag i alla fall inte har någon påverkan på när det kan ta slut. Det slog mig så hårt. Jag cyklade vilse för jag kunde inte se något med min dimmiga blick och jag kom hem, la mig i sängen och vägrade gå upp.

torsdag, november 03, 2005

fly

Jag har ingen aning om vad jag gör eller vad jag ska göra. Jag har endast en idé till nästa vecka. Hur ska jag kunna fylla en hel tidning nästa vecka, när det dessutom är en dagen före röd dag-dag i morgon? Hade två idéer som jag ringt på, men de jag söker är inte där förrän måndag. Herregud! Jag har ont i magen och vill bara fly. Det är min vanliga försvarsstrategi – fly, men det funkar ju inte. Varför kan jag inte vara lite bättre på att ta styrka i det svåra och tänka: nu jävlar fixar vi det här, något måste det väl finnas!

onsdag, november 02, 2005

grattis mormor

I dag skulle min mormor ha fyllt 63 år. Hon dog i cancer 1999, 56 år gammal. Min mormor har gett mig en av de finaste saker man kan få – sitt namn. Min mormor Karin stod mig väldigt nära. Hon var väldigt ung när jag föddes (37 år) och många gånger blev hon misstagen för att vara min mamma. Det faktum att hon åldersskillnaden var så liten mellan oss gjorde att jag såg det som en garanti för att hon skulle finnas där för mig under stor del av mitt liv. Jag tror det gjorde att jag också tog hennes död hårdare, även fast jag på ett sätt visste att hon skulle dö så förstod jag det inte. Jag trodde hela tiden att det skulle vara som de där reportagen i Allers eller Hemmets Journal där det står om under som skett, men det blev inte så. Sent på kvällen den 26 augusti 1999 andades hon för sista gången och lämnade oss.
När hon hade dött trodde jag att jag skulle gå sönder, jag kunde inte sova, inte äta, inte tänka, inte vara och en av de värsta känslorna då var att jag var helt ensam i det. Eftersom min mamma och pappa mådde lika dåligt fanns de inte där för mig, de hade fullt upp med sin egen sorg. I mig fanns det så många känslor: hat, avundsjuka, sorg, oförståelse och dåligt samvete. Jag kom på mig själv att tänka tankar som "varför dog hon som vi bryr så mycket om när det finns massor av gamla som släktningar bara ser som något jobbigt". Jag slutade att tro på Gud för jag förstod inte hur det skulle kunna finnas en mening i att min mormor dött. Hur jag än grubblade kom jag inte fram till någonting. I efterhand kan jag trösta mig med en tro på att hennes åtaganden på jorden var färdiga. Det kan ge mig lite tröst. Jag kan se andra saker som att jag och morfar kom varandra närmre och att jag kom min farmor närmre.
Dagarna efter begravningen åkte mamma, pappa, mina två systrar, min moster, mina två kusiner och min morfar till en stuga i Jämtland för att vara borta ett tag. Jag tror det var där vi sammansvetsades till den familj vi är i dag. Ingenting är sig likt sedan mormor försvann. Min mamma har fått ta en roll som mormor hade och det är jobbigt att se att hon inte orkar med det alltid för den som gav henne styrka finns inte där. Min morfar har hittat ett eget liv med en ny sambo och hennes släkt. Trots det är vi en familj som håller ihop, på sitt sätt. Jag brukar kalla mina kusiner för bröder, för det är den rollen vi har till varandra.
Efter min mormors död hade jag en pratlust och jag har det ännu. Men människor blir rädda när man börjar prata om någons död eller någon som har dött. Ibland känner jag att jag vill berätta saker om min mormor, om hur hon var, om vad hon sa, vad hon tänkte, hur hon luktade och vad som hände när hon dog. Jag mår bra av att tänka på henne och berätta om henne och även om det kommer en liten tår mår jag bra av det. Strax efter hennes död var jag för första gången ensam hemma hos min dåvarande pojkväns mormor och hälsade på. Vi kom in på min mormor och jag berättade om henne och min dåvarande pojkväns mormor berättade om hur det var när morfadern dog. Även om det var jobbigt så var det så skönt att höra och berätta om det. Vi fann en samförståelse, jag tror hon också behövde någon att prata med.
En sak som gör mig ledsen är att M aldrig träffat min mormor. Han kan aldrig förstå vilket band vi hade till varandra och inte heller känner han henne. Men mormor känner M. Hon tycker om honom och vet att han är bra för mig. Hon har godkänt honom. Det som är bra med en mormor som dött är att hon finns överallt. Hon ser mig, hon ser M och hon ser till att allt är bra.
Grattis mormor! 63 år är ingen ålder, snart pension! KRAM

nervositet

I kväll ska vi spela på avslutningsfesten för KIF Örebros funktionärer. Fick låtlistan via mejl tidigare i dag och jag blev helt plötsligt nervös. Det är två låtar som jag inte kan direkt, varav en saknar jag noter till (jag har dansat till dem vid tidigare spelningar) och det är tre nya låtar. Jag har aldrig förut varit direkt nervös vid spelningar. Om jag känt att jag inte kan låtarna så har jag tänkt att det inte spelar så stor roll, jag brukar "filma" och det har funkat okej. Kan man gå tidigare från jobbet för att man måste hinna öva lite på låtarna?

va?

"We are updating our servers. Please come back in 10 minutes"

Om det står så där på en hemsida man ska in på är det då helt okej att spela taipei medan man väntar?

tisdag, november 01, 2005

hoppa

I går köpte jag ett hopprep och hoppade 500 hopp. Jag undrar hur länge jag kommer vara så duktig. Jag kollade också igenom bilderna från temafesten och kunde skönja en lite dubbelhaka på mig. Usch, jag har verkligen blivit gammal.