fakta faktum

Slog av en tillfällighet på tv:n i går när jag skulle lägga mig. Det var en repris av Faktum och programmet handlade om en tjej som var utbildad marinbiolog men som nu jobbade bland annat extra som säljare på glassbilen. De följde med henne på jobbet och på arbetsförmedlingens söka jobb-kurser. Hon hade ingen a-kassa och fick inget jobb. I nästa inslag pratade programledaren med politikerna i utbildningsutskottet. Han ville ha svar på varför över 70 000 svenska akademiker är arbetslösa. De dåliga svaren och munhuggningen mellan politikerna varvades med inslag på personer, typ: "Hej, jag heter Peter, jag har en civilingenjörsexamen från KTH och nu jobbar jag som grovsopsåkare".
Egentligen var det inget nytt för mig det som sas i programmet och inte heller för M, men det ställde allting ännu mer på sin spets. Programmet påminde honom om det som han hela tiden återkommer till: jag kommer inte få något jobb, varför utbildade jag mig, varför läste jag en teoretisk gymnasieutbildning. Jag försöker peppa och säga att det kommer att gå bra, han kommer att få jobb och att anledningen till att det inte går så bra är för att det inte finns jobb, inte för att han är dålig. Men jag vet att mina peppande försök inte fungerar. Han säger att mina ord bara är tomma ord och att jag inte själv tror på det, men det är inte sant. Jag tror att det ska ordna sig. Om jag inte skulle tro att det ordnade sig vore det som att ge upp allt hopp och det kan jag inte göra, men det känns som att M redan gjort det. För länge sedan till och med. Det blir som en ond spiral, tror han inte på sig själv kommer det att märkas och hur ska han då ge ett gott intryck?
Tänkte på hur bra vi på ett sätt har det med min lön och med hans sparade pengar. Men hur länge ska vi leva gott på hans sparade pengar? Det är som att vi lever i en bubbla där åtminstone jag låtsas som att allt är bra. Vi delar på räkningarna och maten och sedan handlar jag resten. Men det är många tusenlappar sparade pengar som går till vardagssysslor. Kanske borde vi försöka få ner kostnaderna, flytta till billigare, sluta leva gott?
Jag var så trött i går och var tvungen att somna, jag måste sova om jag ska kunna jobba, men nu känner jag mig så dum. Jag somnade från honom när han mådde dåligt för att jag ska orka. Och jag känner mig så dum när jag inte orkar med mitt jobb, när jag är otacksam. Det känns som att jag inte får må dåligt för jag har ett jobb.