det rinner över ibland

Jag hatar att jag inte är stark nog så jag inte kan ta situationer utan att börja gråta. När allt blir för mycket känns det som att allt vatten lägger sig i huvudet och så fort jag rör mig så skvalpar det över i ögonen. Jag biter mig i läppen, försöker tänka på annat, men helvete vad dåligt det går.
Tisdagar brukar vara den bästa kvällen. Tidningen klar och så träning och sen bara tv och sova. I går knäade den mest irriterande personen på träningen (14-årig minikille med fel på hormonerna) mig i ansiktet när vi skulle öva nedtagningar. Jag blev så jävla arg och genast var tårarna där. Kände mig så jävla dum när jag vägrade köra mer mot honom, men risken fanns att jag skulle slå ihjäl honom om jag fortsatte (när jag slutat att gråta typ). När tränaren visade nya grepp kunde jag inte sluta att må dåligt. Har kommit till den punkten att jag nu inte kan kontrollera mig, jag vet inte varför kroppen reagerar som den gör. Jag vet inte varför jag gråter och det väcker så mycket frågor hos omgivningen. Har kommit till en punkt där jag bara vill gömma mig, ge upp. Att inte förstå sig på de fysiska signalerna gör att man inte heller får förståelse. Hur ska M förstå när inte ens jag själv vet varför jag gråter och hur ska jag sluta när jag inte själv vet var jag ska börja? Blir så arg på att mitt humör blir så mycket sämre och att det går ut över de som står mig nära. Varför ska M få stå ut med någon som skäller, skriker, slår i saker?