höst, måndag eller bara vilken jävla dag som helst

Ibland tror jag verkligen att alla är emot mig. Försöker jag stå utanför så fattar jag ju att det förmodligen inte är så. Som att Micke och Lotta inte svarade i telefon för att det var jag som ringde (inte för att de inte var hemma), eller att Helena aldrig ringer för att hon inte gillar mig (inte för att hon är stressad och inte har tid). Eller att allt är en fasad, ingen tycker om mig och jag är ensamast i världen. Eller att det är något fel på mig som aldrig kan sluta äta sånt jag inte borde, som inte kan gå ner i vikt och se bra ut (fast M säger att jag inte alls är så tjock som jag tror). Eller att jag borde springa mer, eller åtminstone gå.
Att jobbet, livet är emot mig. Särskilt när man går upp sex en måndag för att hinna jobba före en intervju vid nio och så ringer han och säger att han inte vill vara med och så står man här utan vare sig artiklar eller bilder eller idéer. Eller när man mailar Medborgarskolan och frågar när Elin Ek-föreläsningen är (för något ska man väl ha att se fram emot) och får till svar att den är inställd. PUNKT.