att vara bäst

Mitt största hinder i träningen är mig själv. Jag vet det, men kan inte inse det. Har nu blivit så rädd för att inte klara graderingen att jag överväger att sluta (i stället för att jobba på så jag klarar det). Tankarna som maler i huvudet är: jag kommer inte att klara det, om jag inte klarar det så kommer jag vara den enda som inte klarar det, när jag inte klarar det kommer de andra att säga att det är för att jag är tjej och dålig.
Jag tänker inte på att alla de andra har tränat annan kampsport tidigare, att flera av dem går på gymnasiet och har således mycket mer tid att lägga ner på annan träning (så de får kondition och styrka), att jag inte alls är dålig (särskilt inte för att vara nybörjare) och att DET ÄR INTE SÅ FARLIGT OM JAG INTE KLARAR DET. Jag kommer inte dö, jag får bara fortsätta och sedan klarar jag det.
M frågar mig vem det egentligen är jag jämför mig med. Svaret är inte så enkelt. Jag jämför mig med alla. När jag var yngre brukade jag i Mina vänner-böcker på raden för "Jag vill bli" skriva "bäst på allt jag provar och gör". Då kunde jag tänka att det var en bra tanke, målmedvetet på något sätt. I dag ser jag att jag redan då var skadad. När jag började högstadiet fick jag för första gången se att jag inte var bäst på allt i skolan. Det fanns folk som var bättre på matte än jag. Vad gjorde jag då (efter att jag insett detta och blivit förvånad ett tag)? Inte tänkte jag: Kan dom kan jag! Nej, i stället bytte jag grupp till en lägre grupp där jag åtminstone där kunde vara bäst. Och så jag gav upp. Sedan dess har jag mött många saker och när jag märker att jag inte kan vara bäst så ger jag upp. Jag gömmer mig, ignorerar det, försöker komma på orsaker som gör att jag får fördel (för mig själv). Genom att gå därifrån och ignorera det så slipper jag vara dålig, jag kan ignorera att jag inte är bäst. Kanske är det här lite väl hårdraget, men jag märker det i nästan allt jag gör.
Jag har tränat handboll, fotboll, gymnastik och orientering och jag slutade på alla för att jag var dålig. Jag slutade att spela för att jag var dålig. Jag har börjat spela igen och jag är sämst i orkestern, därför ger jag upp ibland när det är svåra låtar och medverkar i dåliga spex för att slippa spela (jag har varit utklädd till en micropopcornpåse gjord av en fd. kondonkostym som vi skrivit popcorn med svart tusch på medan de andra spelade popcornlåten).
Jag måste seriöst göra något åt mina krav och börja inse att jag inte kan vara bäst på allt och att jag inte kan springa därifrån när jag kan inte kan bli bäst direkt. Jag måste börja kämpa och sluta komma med dåliga bortförklaringar. Jag måste förstå att det inte är fel att misslyckas.
När jag var i Frankrike och hade panikångest och ville åka hem så skickade mamma ett kort till mig:
"Det är inte fel att misslyckas, men det är fel att inte ha försökt".