att se ett slut

När jag planlöst irrade omkring på cykel i de västra delarna av Örebro i går så slog det mig, och det slog så hårt. Tidigare när jag mått dåligt så har jag alltid sett ett slut på det. "Bara kursen är slut, tenta är över, pm:et inlämnat så kan jag gå vidare". Det har alltid fått mig att kämpa vidare. Men nu ser jag inget slut. Kanske semestern är en liten stunds vila, men det går inte att efter ett och ett halvt år i arbetslivet längta efter semestern åtta månader i förväg. Något måste vara fel. Det finns inget slut, det känns som jag i alla fall inte har någon påverkan på när det kan ta slut. Det slog mig så hårt. Jag cyklade vilse för jag kunde inte se något med min dimmiga blick och jag kom hem, la mig i sängen och vägrade gå upp.