vuxenheten slår till

När jag nästan ogenerat börjar gäspa vid 23-snåret och strax därefter börjar dricka vatten eftersom jag känner att den halva flaska vin jag druckit gett lite huvudvärk, så slår det mig: jag har blivit så otroligt vuxen. Vad har hänt med den tjej som visserligen gillade hemmakvällar även då, men trots allt tjuvrökte under ett bord, dansade upp och ner på Brandstationen i Sundsvall? Hon som sjöng karaoke på O'learys och inte riktigt kom i håg det, hon som drack för mycket bag in box-vin på förfesten och fick sitta på balkongen, hon som höll allsång i sovrummet till Håkan Hellströms skiva? När blev hon vuxen? Här är jag på fest hos min bästa kompis från Sundsvallstiden och den vilda lilla tjej, som min vän känner mig som från Sundsvall, gäspar sig igenom en fest där de allra flesta trots allt är äldre än henne.
Framåt ett på natten, när K har druckit alldeles för mycket och de som kom först redan dragit vidare, kommer nästa sällskap. Jag och Y, en annan vän från Sundsvall som också ska sova hos K, sitter som panelhönor på stolar längs en av kortväggarna i den 29 kvm stora lägenheten, och vi suckar. "Herregud, kom de nu? Ojojoj". Vi gäspar i kapp och undrar hur oartigt det är att lägga sig ovanpå loftsängen och om vi kan göra det utan att K tar illa upp. Vi går ett varv i lägenheten, samlar upp skräp och ölburkar i platspåsar som vi ställer i ett hörn i kokvrån. Sedan sätter vi oss igen på stolarna. Vi tittar mot hallen och tittar sedan på varandra: "Herregud, hånglar de under en jacka, gud vad löjligt och nu går de in båda på toa, gud vad töntigt". Jag känner mig som värsta tanten. Och en av de sjuka grejerna är att jag är yngst på festen. De som hånglar under jackan är över 30 år. De som dricker mest och inte bryr sig baksmällan nästa dag, eller att de måste få sova äntligen, de är över 30 år.

Men jag klarar i alla att sova på några soffkuddar i en sovsäck. Och nästa dag är jag väldigt trött, men inte bakfull alls. Den lilla vilda tjejen som K känner från Sundsvall kunde göra alla dumheter, kunde skratta sig igenom kvällar och ändå vakna upp nästa dag och bota baksmällan med en alvedon. Som student fanns chansen att sova även på måndagen, eller tisdagen, eller onsdagen. Då var huvudvärken värd alla roliga kvällar. Nu är det inte värt det längre. Att vakna och inte må dåligt är viktigare än att dansa på borden. Och karaoke klarar jag bäst utan för många öl i kroppen.