grattis mormor

I dag skulle min mormor ha fyllt 63 år. Hon dog i cancer 1999, 56 år gammal. Min mormor har gett mig en av de finaste saker man kan få – sitt namn. Min mormor Karin stod mig väldigt nära. Hon var väldigt ung när jag föddes (37 år) och många gånger blev hon misstagen för att vara min mamma. Det faktum att hon åldersskillnaden var så liten mellan oss gjorde att jag såg det som en garanti för att hon skulle finnas där för mig under stor del av mitt liv. Jag tror det gjorde att jag också tog hennes död hårdare, även fast jag på ett sätt visste att hon skulle dö så förstod jag det inte. Jag trodde hela tiden att det skulle vara som de där reportagen i Allers eller Hemmets Journal där det står om under som skett, men det blev inte så. Sent på kvällen den 26 augusti 1999 andades hon för sista gången och lämnade oss.
När hon hade dött trodde jag att jag skulle gå sönder, jag kunde inte sova, inte äta, inte tänka, inte vara och en av de värsta känslorna då var att jag var helt ensam i det. Eftersom min mamma och pappa mådde lika dåligt fanns de inte där för mig, de hade fullt upp med sin egen sorg. I mig fanns det så många känslor: hat, avundsjuka, sorg, oförståelse och dåligt samvete. Jag kom på mig själv att tänka tankar som "varför dog hon som vi bryr så mycket om när det finns massor av gamla som släktningar bara ser som något jobbigt". Jag slutade att tro på Gud för jag förstod inte hur det skulle kunna finnas en mening i att min mormor dött. Hur jag än grubblade kom jag inte fram till någonting. I efterhand kan jag trösta mig med en tro på att hennes åtaganden på jorden var färdiga. Det kan ge mig lite tröst. Jag kan se andra saker som att jag och morfar kom varandra närmre och att jag kom min farmor närmre.
Dagarna efter begravningen åkte mamma, pappa, mina två systrar, min moster, mina två kusiner och min morfar till en stuga i Jämtland för att vara borta ett tag. Jag tror det var där vi sammansvetsades till den familj vi är i dag. Ingenting är sig likt sedan mormor försvann. Min mamma har fått ta en roll som mormor hade och det är jobbigt att se att hon inte orkar med det alltid för den som gav henne styrka finns inte där. Min morfar har hittat ett eget liv med en ny sambo och hennes släkt. Trots det är vi en familj som håller ihop, på sitt sätt. Jag brukar kalla mina kusiner för bröder, för det är den rollen vi har till varandra.
Efter min mormors död hade jag en pratlust och jag har det ännu. Men människor blir rädda när man börjar prata om någons död eller någon som har dött. Ibland känner jag att jag vill berätta saker om min mormor, om hur hon var, om vad hon sa, vad hon tänkte, hur hon luktade och vad som hände när hon dog. Jag mår bra av att tänka på henne och berätta om henne och även om det kommer en liten tår mår jag bra av det. Strax efter hennes död var jag för första gången ensam hemma hos min dåvarande pojkväns mormor och hälsade på. Vi kom in på min mormor och jag berättade om henne och min dåvarande pojkväns mormor berättade om hur det var när morfadern dog. Även om det var jobbigt så var det så skönt att höra och berätta om det. Vi fann en samförståelse, jag tror hon också behövde någon att prata med.
En sak som gör mig ledsen är att M aldrig träffat min mormor. Han kan aldrig förstå vilket band vi hade till varandra och inte heller känner han henne. Men mormor känner M. Hon tycker om honom och vet att han är bra för mig. Hon har godkänt honom. Det som är bra med en mormor som dött är att hon finns överallt. Hon ser mig, hon ser M och hon ser till att allt är bra.
Grattis mormor! 63 år är ingen ålder, snart pension! KRAM