att hitta en väg förbi

När saker man gör hänger på andra personer än en själv är det lätt att det skiter sig. I går hade jag två idéer med bild, idé A och idé B. Framåt halv elva satt jag där med noll idéer. En tjej som inte vill ställa upp och en kvinna som bara kan på onsdag. Det är då som jag behöver någon som jag kan gå till och säga: Du, det sket sig det här, de vill inte ställa upp, har du någon idé på vad vi ska göra? Och så tänker den här andra personer och säger: Du, så jävla typiskt, men vi fixar det här, har du tänkt på det här, eller det här?.
Men den personen existerar ju inte här så det blev i stället panikstirrande in i datorn och kreativitet som försvann ur öronen. Jag behövde energi och cyklade hem. Åt matlådan hemma med M och drack kaffe och åt kaka. Sedan slickade Stoffe mig på näsan och hans kattandedräkt gav mig illamående så jag somnade och sov till 13.10. När jag vaknade försökte jag komma på någonting, utan krav på mig själv och jag ringde och fixade ihop en rätt dålig, men än dock, en artikel. Sedan cyklade jag tillbaka och redigerade in den.

När de här sakerna händer som funderar jag på vad det är som gör att jag klarar av att göra det jag ska (om än halvdant ibland) och inte bara ger upp. Nästan varje dag tänker jag att jag inte vill gå till jobbet, funderar på om jag är sjuk någonstans, men likväl kommer jag iväg. Nästan varje dag tänker jag att jag inte vill ringa den och den personen och skjuter på det, men likväl, till slut ringer jag den personen och det ordnar sig alltid. Varje vecka tänker jag att jag dör om jag måste gå ut och fråga folk på stan om de använder reflex, kollar på regionala nyheter eller gillar heminredning, och likväl så sitter jag där varje vecka med en klart fem tycker till-spalt. Vad är det som gör att jag klarar av det? Och varför mår jag alltid dåligt av det innan det blir av?

Och förresten, kvinnan som kan på onsdag, henne träffar jag i morgon så nu är en artikel till NÄSTA vecka redan klar.