avsked

En sommardag för ungefär ett och ett halvt år sedan grät min syster när jag via telefon berättade att jag fått jobb och skulle flytta tillbaka till Örebro. Nu berättar hon på mobiltelefon från Göteborg att hon fått jobb och att hon ska flytta dit, hon börjar jobba i dag. Först fattar jag inte, sedan känner jag mig bara tom – och dum och egoistisk. Jag kan inte förstå hur hon som sprider glädje i mitt liv, hon som jag kan umgås så kravlöst med, hon som alltid är där, som ställer upp, hon som är den roligaste att gå ut med, hon som är den roligaste att sitta och glo på tv med, hur hon, ska flytta och vi inte kommer kunna ses så ofta och oplanerat längre.
Så känner jag mig dum, varför har jag varit så irriterad på henne på sista tiden, varför har jag inte orkat med att vara med henne, varför har vi inte setts mer, varför har vi inte varit ute och sprungit mer, eller åkt bil mer, eller varit på Ikea mer, eller varit ute bara vi två, eller druckit drinkar (jag har ju för i helvete köpt en shaker Jenny!). Och nu kommer vi inte göra det spontant heller.
Så känner jag mig så egoistisk. I stället för att bli glad för att hon får jobb och kan flytta vidare så vill jag att hon ska stanna här för att umgås med mig när jag har tid.
Men det gick så fort, vi skulle ses och äta pizza och så skulle vi köpa julklappar. Men sen ringer hon och säger att hon ska bort i stället och frågar om jag kan kolla posten. En vecka senare ringer hon och säger att hon ska åka till Göteborg på vägen hem, någon dag senare ska hon flytta. Jag hann inte förbereda mig, det gick så fort. Jag har längtat tills hon kommer hem, men nu kommer hon inte hem igen, i så fall bara för att städa ur.