jag bloggar alltså finns jag

Jag och Mårten cyklar på Hammarö. Jag provar de flesta grusvägar för att märka att de inte leder någonstans. Hela tiden tänker jag på bloggen: "det här ska jag skriva i bloggen", "det här måste jag fota så jag kan visa att jag varit här". Det är som om jag inte skriver det i bloggen eller tar bilder som jag kan visa Martin så finns det inte, sakerna har inte hänt om de inte finns nedskrivna eller avbildade. När jag cyklar ut mot Kilene tänker jag på att jag missade att skriva om det allra roligaste i Baltikum: när jag var på Depeche Mode-baren och när jag sjöng karaoke på båten på vägen hem. Nämnar jag det nu så har det hänt, nämnar jag det inte så kanske jag glömmer det. Men varför skulle jag glömma det bara för att jag inte skrivit om det? Det är ju ändå det som jag minns som roligast från Estland och Lettland.

Vi Kilene hittar Mårten och jag krusbär. Jag har stövlarna med mig och kan gå ner i slänten med högt gräs och buskar. För en kort stund tänker jag inte ens på att det kan finnas ormar där. Efter Kilene åker vi förbi Lövnäshallen och jag köper en deckare att läsa vid Hammarö kyrka. Jag beställer kaffe med dopp och läser 50 sidor i en plaststol på kyrkbacken. Det känns som jag använt dagen till något bra.