lekkamrater

När jag leker med Ebba märker jag hur jobbigt, men upplyftande det är med barn. Hon är både skärp och bestämd den lilla damen, och hon gråter när hon måste gå hem. När hon fick veta att jag skulle komma hem frågade hon direkt efter Martin, och de har bara träffats en enda gång, ändå sammakopplar hon honom med mig. Ebba låter mig inte sitta still och prata med Anna och Anders. Ner på gräsmattan, fotboll, kullerbyttor, brottas, smyga, gunga och leka tafatt. Hon bryr sig inte att jag är trött och får ont i huvudet av kullerbyttor på hård gräsmatta. "Gå inte dit upp, stanna här"
Ebba pottränas och har slutat med blöja. En kväll hinner hon inte: när vi letar efter en bok så kissar hon på mig eftersom hon är i min famn. Efteråt gråter hon, hon har ågren för att hon kissade på mig: Är Anna-Karin arg? frågar hon flera gånger hela kvällen, trots att jag säger att jag inte är det. Hon är två och ett halvt och har ågren. Jag säger inget till Martin, han skulle dö av något sådant.