ingen kyrka för mig

Så är det bestämt i alla fall, blir det någonsin bröllop för mig och Martin så blir det inte i kyrkan. Känner mig helt borta när prästen säger att vid kris i äktenskapet så kan man ta styrka i Gud och gudstjänsterna. Stör mig enormt när det läses i bibeln att det Gud har fogat samman ska inte människan skilja. Och alla barn som prästen pratar om, tänk om brudparet inte vill ha några barn, eller inte kan få några barn? Och alla psalmer som gästerna ska sjunga med i, men som inte funkar för att kantorn, precis som alla andra kantorer, spelar några oktaver högre än vad en normal människa kan ta och dessutom i otakt. Nej, ingen kyrka för mig.
Dessutom stör jag mig på att Hanna ska komma in med sin pappa och att pappa ska lämna över Hanna till Andy. Jag trodde någonstans att de var jämlika, att hon var en sån tjej som kämpade för jämställdhet. Men det är inte jämställt att lämnas över av sin pappa till en ny man som kan ta hand om en. Är inte bröllopet något för båda. På festen säger jag ingenting om mina tankar. Det passar sig liksom inte.

På festen blir middagen långdragen och lite långtråkig av de få, men ack så dåliga och tråkiga talen (brudens far läser innantill en text han förmodligen inte sett förut). Efter många långa timmar med mat, vals, tårta och paketöppning blir det dags för bar och fri sprit. 60-tals musik och schlagers i högtalarna och ett dansgolv som kokar. Mattias släpper loss som jag aldrig sett förr. Och brudparet ser nöjda ut, det är väl det som är huvudsaken.