En vecka kvar

En vecka kvar på semestern. Så förväntasfull jag var när båten lämnade Stockholm. Mitt i allt ville jag inte att semestern någonsin skulle ta slut. Nu är jag villig att erkänna att jag faktiskt längtar lite efter ordning. Att ha semester själv börjar bli tråkigt. Det börjar kännas som jag inte gör något av min lediga tid och det stressar mig, även om det förmodligen är det här jag behöver mest av allt. Mina dagar går åt till att sova länge (tio ungefär), äta frukost, dra runt i huset och göra ingenting, fundera på vad jag ska göra, sitta lite vid datorn, dricka en kaffe, tvätta en maskin, kanske cykla lite och hela tiden vänta på Martin. Sen när han kommer hem så gör vi ingenting egentligen, för Martin är trött och jag också. Och vid 22-tiden går vi och lägger oss. Jag längtar inte efter att sitta på jobbet och försöka vara kreativ och försöka göra en tidning. Jag längtar inte efter att jaga tvättid, fundera på vad vi ska äta, städa och klippa gräs. Jag undrar vad jag längtar efter egentligen.

Efter över en vecka nu med illamående och magvärk varje dag så har jag börjat med en ny strategi: inget socker. Jag vet inte om man kan vara allergisk mot socker utan att ha diabetes, men det är värt att prova. I morse åt jag havregrynsgröt utan socker, jag har motstått frestelser hela dagen (exempelvis dammsugare till kaffet), men i kväll kunde jag inte längre. Vi gjorde rabarberkräm och jag tänkte att lite, lite kan inte skada. Dessutom vet jag ju inte om det är just socker jag mår dåligt av, det kan kanske vara mjölk, eller bröd, eller nåt annat. Men nu sitter jag här med magvärk. Frågan är om det är placebo eller om det är på riktigt.