fegis blir en degis

Jag är så feg. Jag vill träna, men jag vågar mig inte i väg. Jag vill inte tillbaka till Friskis, jag gillar det inte, i alla fall inte här i Örebro. Jag vill gå tillbaka till Goshindon, men jag vågar inte utan Martin. Jag gillar alla de andra, alla utom en. Han är fjorton-femtom och minst av nybörjarna. Om jag går tillbaka utan Martin vet jag att jag kommer att träna med honom och jag vill verkligen inte. Han kan säga att jag inte ska slå så hårt och sedan puckla på mig skithårt (så att jag blir rädd), vi kan öva en teknik och helt plötsligt utan förvaring kan han få den att övergå i sparring (så att jag blir rädd). Det går inte att lita på honom helt enkelt, och jag vill inte köra med någon jag inte litar på. Det går inte att träna om man ska vara rädd. Samtidigt finns det inget annat som jag vill göra, inget som känns kul.
Jag ville prova på thaiboxning, jag har tänkt gå dit i januari sedan november förra året, men jag vågar inte gå dit själv. Det är läskigt att inte veta om jag måste köra mot någon som jag inte litar på. Min kompis har sagt att hon vill med, men varje gång som hon varit ledig har hon haft ont i halsen så vi har aldrig kommit iväg. Snart är säkert nybörjarintaget slut, då får jag vänta tills i höst (om jag vågar då?)
Jag känner mig så degig och slö, jag måste få svettas men jag vet inte vad jag ska göra. Nu när snön snart är borta kan jag springa, men det är inte lika kul. Hittar jag inget kommer det att bli degigt eller en kompromiss med springa och dansmatta. Usch... varför är jag så feg?