orkesterdilemma

Det var kul på rephelgen. Det var roligt att spela, det var kul att umgås. Allt funkade bra, och det är det som är problemet. Jag hade bestämt mig för att sluta i orkestern, men nu vet jag inte. Och egentligen är det väl inget problem att gilla något så mycket att man vill vara klar, men samtidigt finns det så mycket som jag tycker är jobbigt.
För det är faktiskt jobbigt när vi sitter där och presenterar oss inför nya medlemmar: "Hej, jag heter Anna-Karin och jag slutade i den här orkestern för massa år sen och nu jobbar jag (och jag har inget annat liv så jag är med här)". Eller när jag ska berätta för folk vilken orkester jag är med i: "Jo, jag är ju med i studentorkestern. Ja, man kan vara det fastän man inte är student. Jo, jag tycker det är rätt kul så...." Eller när vi ska spela på studentgrejer och jag inte vill vara med (alltså inte kan, utan inte vill vara med) för det känns så dumt, det känns som ett liv som var förr. Eller när vi träffar gamla medlemmar (som precis som jag gått vidare och börjat jobba, med skillnaden att de slutat i orkestern): "Jo, jag är ju med fortfarande, det är ju kul... (nej jag har inget liv utanför det här så jag är med än).
Men samtidigt kan jag ju inte sluta med något som jag tycker är kul, eller? Många av mina allra bästa vänner har jag träffat genom orkestern och de kommer jag umgås med oavsett om jag är med eller inte, men sedan finns det flera jag gillar som jag inte kommer träffa. Och det är rätt kul att spela. Usch, vad svårt...