tillbaka till arbetslösheten?

I går tog M bussen till jobbet och kom sedan på kvällen hem och berättade att tjejen han samåker med inte längre vill åka in i stan och hämta honom, det är alltså slut med samåkande. Tjejen bor i ett bostadsområde i utkanten av Örebro, åt det håll som jobbet ligger och nu orkar hon inte åka in till stan för att hämta M innan det är dags för jobb. I stället pendlar hon med bil, själv, i över 10 mil om dagen. Det här betyder, att om M inte hittar någon annan att pendla med, så måste han säga upp sig eftersom bussarna inte passar hans arbetstider. Det finns ingen möjlighet för honom att ta sig från jobbet sena kvällar eller till jobbet på helgerna.
Den här tjejen har självklart inget ansvar för att M tar sig till jobbet, men jag tycker det är otroligt dålig stil att bara bestämma sig för att hon inte längre vill samåka. Jag vet att hon inte har ansvar för oss och att M egentligen inte kan ha ett jobb så långt bort utan körkort, men jag har svårt att förstå att hur hon kan ta på sitt samvete att M måste säga upp sig och gå tillbaka till arbetslöshet.
Det känns verkligen bra att det här kom precis just nu när allt hade börjat kännas lite bättre. Vi hade pengar, M var gladare för att han i alla fall hade något att göra och för att han inte var fattig jämt. Nu är vi snart tillbaka till den tiden innan han fick jobb. Jag vet inte om jag orkar det också. Hur ska det kunna lösa sig?

Roligt också att vi (två omtänksamma, snälla idioter som tror att godhet varar längst) självklart fixade saker till den här tjejen när vi var i Ungern. Matvaror som hon frågat M om han inte kunde köpa henne. Dumt läge bruden, nu kommer du inte få dina varor i alla fall.