helt okej i alla fall

Jag får alltid för mig att allting ska bli så mycket tråkigare, tristare och jobbigare än det blir. Kanske är det för att jag är rädd att bli besviken. Jag laddar upp med böcker och kläder att fixa, ingredienser som ska bli kakor, skivor att spela av, men sen blir det ingenting av det för jag trivs rätt bra med att bara gå runt och göra ingenting och vara med de andra. Som på jul...
Eller när jag försöker komma på en anledning så jag kan ringa och säga att jag stannar hemma och anledningar som jag kan dra för att kunna åka hem tidigare. Och sen blir det helt okej, faktiskt kul.
Men jag hatar att bli besviken, för att slippa bli det målar jag alltid upp ett värsta senario och tror sedan stenhårt på det. För många gånger så missar jag det, många gånger lever jag i framtiden och tankarna på hur allt ska vara och många gånger tar jag egna beslut och tror att de är gemensamma och att det ska bli som jag tror eller bestämt. Och sedan när jag sitter där och det inte alls blir så, även om det är en så liten sak som vad vi ska göra en lördagkväll så blir jag så besviken. Och jag hatar att vara besviken.