trött

Jag blir så trött på min syster. Hon ska alltid få allting så att jag ska känna skuld. Nu ringde hon och sa att hon skulle låna min bil och när jag inte ville och inte hade någon anledning så svarade hon att nu hinner hon inte på båda lägenhetsvisningarna och la sedan på luren i örat på mig. Det är faktiskt inte mitt fel. Hade hon förväntat sig att låna bilen när hon bestämde tiderna, eller? Jag irriterar mig så på att hon måste föra över en massa så jag ska känna mig dum. Jag irriterar mig på att hon alltid tar allting för givet: att hon ska låna bilen om jag inte ska ha den, att hon ska sitta vid internet om jag inte gör det, att hon ska äta mat för att jag har lagat mat och det finns. Var är tacksamheten? Och nu när de flesta andra betyder ett nej till henne att hon blir sur och jag inte har någon att vara med, alltså ensamhet. Men vad är tvåsamhet på den enes villkor?

Inget derby för mig heller. Så trist. Hade verkligen sett fram emot det länge. Men att gå själv, det är inte heller kul. Jag trodde inte jag skulle bli ledsen för en sådan här liten grej, men det är jag faktiskt. Känslan är kusligt lik den jag hade när jag kände mig ensam på högstadiet, alla andra var på disko, men inte jag. Vad hände där och varför var jag så ensam och hade ingen att gå med. Så känner jag mig nu också. Varför har inte jag någon att göra något med?

Måste gå hem från jobbet nu. Är trött, benet spökar. Måste äta någonting också. Är inte klar med texten om simskolan och sidan sex ligger fortfarande öppen. Inte bra, men det ordnar sig nog. Någonting måste det finnas, annars sätter jag in en stor bild på vad som helst.