väckarklocka?

Torsdagkväll före resan till Riga jobbade jag och Agneta till efter 19 på kvällen. Redan vid lunch hade jag ont i magen och det blev inte bättre när jag åt en apelsin på eftermiddagen. När tidningen i stort sett var klar och vi skulle gå hem låg jag på golvet i chefens rum eftersom jag inte orkade stå upp. På vägen hem gick jag dubbel och stödde mig på Agneta. Det gjorde så ont i magen. Väl hemma stapplade jag in och stupade i säng. Men det hjälpte inte.

Jag kunde inte ligga stilla.
Jag kunde inte röra mig.
Jag kunde inte spy.
Jag kunde inte känna matdoft.
Jag svettades.
Jag frös.
Jag trodde att jag skulle dö.

Jag vägrade att ringa sjukvårdsupplysningen eller åka till akuten (för jag var och är säker på att de skulle vilja ta ett blodprov). Men när jag låg/vred/satt/kröp så kände jag att jag inte skulle klara av att ens åka till sjukhuset, skulle det bli aktuellt så hade det enda alternativet varit ambulans.
Efter en tid, som kan ha varit minuter, timmar eller dagar, så märkte jag på något konstigt sätt att det enda som gjorde att jag mådde lite bättre var att stå på alla fyra och andas. Jag tänkte på allt österlänskt om att andas rätt (för någonstans inom mig visste jag att allting var psykiskt). Så jag stod på alla fyra och andades. Försökte tänka att det var sommar och att jag satt vid Vänern och att jag inte gjorde någonting. Jag pratade med min syster och tanken på hennes hund fick mig upp i varv igen. Sedan ringde jag Lotta. Lotta pratade om sommaren och lyssnade. Och under tiden jag pratade med henne lugnade jag ner mig så mycket att jag till slut kunde sitta ner utan att jag trodde att jag skulle dö.
Magvärken gick inte över helt på flera dagar. Nästa dag fick syster köra bilen och jag åt inte mycket mat alls. Tankar på jobbet och annat ansvar jag tagit på mig fick mig att få tillbaka magvärken. Så här i efterhand ger jag mig själv diagnosen magkatarr och ångestattack.

Jag måste reagera och göra någonting, jag kan inte fortsätta att må dåligt och förstöra min kropp. Jag måste se det här som en väckarklocka och göra något. Men vad?

I dag är jag tillbaka på jobbet. Här väntade: en praktikant jag inte visste om, 60 olästa mail i inkorgen, 7 tjocka kuvert med kommunala handlingar, en intervju inbokad om en halvtimme och en tidning att göra till nästa vecka.