den dagen man inte får försova sig

En snöig väg i skogen någonstans mellan Tjällmo och Hjortkvarn

I dag skulle jag vara på intervju i Linköping 9.30 och för att hinna i tid hade jag bestämt att åka hemifrån 7.00. 7.30 i morse vaknar jag och har försovit mig. Jag brukar aldrig försova mig och självklart (eftersom jag är kontrollfreak) fick jag panik när jag inte visste hur jag skulle göra. Efter att jag samlat mig ringde jag upp kvinnan jag skulle träffa och sa att min bil inte startat, men att jag fått igång den nu och jag undrade om de hade tid med mig om jag kom senare. Vi bestämde en ny tid vid 11. Det kändes bättre att skylla på bilen än på mig själv, alla ursäkter hade känts malplacerade i alla fall. Väl framme så verkade det inte som hon tog så allvarligt på det, hon berättade själv om en gång när hon skulle på intervju och bilen stannade på halva vägen.
I alla fall är det inte världens bästa väglag och bilväder ute, som man kan se på bilden ovan. Bitvis var det snorhalt och massor av snö, men jag kom både fram och hem igen. Intervjun gick helt okej, det var tre trevliga personer som berättade mycket om tidningen och ställde helt okej frågor. Eftersom jag inte vet om jag vill ha jobbet kände jag att jag kunde vara mig själv än mer, jag kände inget behov av att fjäska. Frågan är bara: vill jag verkligen flytta tillbaka till Norrköping/Linköping?
Värt att notera är att det var andra gången på en månad som jag intervjuades av en annan Anna-Karin.

Nu börjar arbetsdagen, känns mindre kul...